Vattenhålet

Alla vattenbufflar, zebror och gaseller, färgglada fåglar och surrande flyn, samlas. Deras tassar och näbbar, lapande tungor och vässade klor. Kratsande, slufsande slurpande ur det heliga livets källa. En av de grundläggande förutsättningar som förenar oss: det absoluta behovet av rent vatten.
Tänker han och beställer en Flat White. Med havremjölk, givetvis. Vi ska inte beblanda oss med dem. Så djuriskt det skulle vara.

Lavasjön

Den invanda stelnade materian lossnar blir flytande igen som en lavasjö kreativiteten och tankarna finner framåt bakåt inåt medströms går jag flyter jag simmar jag.

Musiken sipprar alltid igenom ändå

Jag talar med en god vän om musikens vara eller inte vara, ur ett samhälleligt perspektiv, vi kommer in på svensk kulturpolitik, framförallt när det gäller klassisk musik. Ofta kallar jag mig, halvt på skämt, "Wirtschaftsflüchtling" här nere i Österrike, alltså någon som flyttat från sitt hemland för att hen inte kan utöva sitt yrke i där. I mitt fall stämmer det nog ganska väl överens med sanningen: att tjäna sitt leverbröd med kombinationen ensemblespel och solistiskt spel inom den nutida musiken på trombon ter sig, med det jag vet om Sveriges musiklandskap, mer eller mindre omöjligt. I Österrike, Tyskland eller Schweiz går det hur bra som helst

Sedan säger vännen en bevingad mening, som på något vis räddar Sverige, och hoppet: "musiken sipprar alltid igenom ändå". Och jag vet i stunden jag hör det att det är sant. Som den vattenskada mitt innertak just återhämtar sig ifrån; vattnet finner alltid en väg igenom, så länge det finns någon spricka överhuvud taget. I musikens fall något högst positivt. Människans behov av att utföra, lyssna, uppleva musik (live!) verkar gränslöst och helt oimponerat av den nya digitala verklighetens tillkortakommanden.

Och, Mozarts flödande toner bevisar ordlöst att det är sant. Jag hör Grumiaux-Trion med Mozarts stråkkvintetter, helt outdated när det gäller modern interpretationsteori, så makalöst vackert och tidlöst.

https://www.youtube.com/watch?v=r7XuKyNWi8M

Glöm aldrig att musiken övervinner både tidens tärande tand och kulturpolitiska (till synes) omöjligheter.

En sommar fylld med musik och festivaler kan börja!

Allt det bästa, glad sommar och hoppfulla hälsningar,

Mikael

Vinterbad

Det blir inte stilla, som det står i böckerna, utan horisonten suddas ut långsamt, min hud stramas åt och allt fokus styrs inåt. Andas. Andas.

Jag har sänkt ner min kropp i iskallt vatten, två grader, och det är en återställning och ett farväl på samma gång.

Allt fokus styrs inåt, och den här texten kunde lika gärna ha handlat om de nya nedstängningarna av samhället i Europa. Men - skenet bedrar som vanligt: under ytan pumpar aktiviteten och jag åker ner imorgon till Kontinenten för inspelningar. Iannis Xenakis och Bernhard Gander, i samarbete med västtyska radion, WDR.

Det blir inte stlila, som det står i boken, det sjuder av värme inuti.

Frestelsernas Berg

Att vi ömsar skinn som ormar - är det en välsignelse eller en förbannelse, att vi människor är så anpassningsbara? Att vi vänjer oss så snabbt vid all slags omständigheter?

Det stora mörkret, det obekanta, är det nära eller långt bort? Eller kan det till och med innebära en trygghet att ha avgrunden en armslängd bort? Som munkarna vid Frestelsernas Berg vid Jeriko, att stenkast från klyftan, dalen, stupet. Men i tillit, i förtroende att tillvaron håller sig själv samman.

Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Schubertiana:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Jag har tänkt på konstens grundförutsättning i det obekanta och därigenom hotfulla. Som alltid ett tvåeggat svärd, det obekanta omkring oss vs. det obekanta inom oss. Är det konstens enda återstående uppgift, att föra oss närmare det, att förena dem? Eller rentav att återskapa det i en värld där det gått förlorat?

Så härligt att ställa frågor igen, så härligt att känna kreativitetens flöde.

Hösten är här. Som att dansa på tunn is, vetandes att den närsomhelst kan spricka. Men ännu bär den. Och vilken dans, vilka piruetter. Vi ses i konsertsalarna eller i etern!

Eder Mikael

Om musik och magi

Den inflation med vilken konstnärliga upplevelser ibland beskrivs är slående. Allt är "episkt" och "fantastiskt" och "underbart", de stående ovationerna är garanterade och utgör till den självskrivna gemensamma bekräftelsen att det vi varit med om tillsammans är något alldeles särkilt.

Och det är det ju. Musik hör till det underbaraste, mest oförklarliga som finns här på jorden. Men varför inte fokusera på det stilla under som händer inom oss? Varför inte vänta tills konserten eller konstupplevlesen sjunkit in och reflekterats över, innan vi jublar ohämmat? Vilka differentieringar och känslolägen har vi kvar, när allt är självskrivet magiskt, episkt och förtjänar automatiska stående ovationer?

För mig består magin i att musiken är så djupt förankrad i vår oförklarliga komplexitet som människor. Den är inte Harry Potters verk, det finns inget trollpulver inblandat som transporterar oss till en annan värld. Den är ett filosofiskt-akustiskt-mänskligt fenomen som hjälper oss på vår resa djupare in i den befintliga världen, djupare in i oss själva.

Nästa gång när tonerna klingat ut och du sitter i salen: nöj dig med den varma efterkänslan. Att magin skapats för, av och med oss männsikor, gör den så mycket mer magisk.

Ramen

Ofelbart och obevekligt kommer lättnaden och lättheten när planet accelererar på startbanan. Ett streck fåglar tar till flykten och allt är så fullkomligt för en liten stund frusen tid, ett ögonblick är världen komplett och oföränderlig.

Att börja och att sluta - det som ingränsar det stora havet däremellan, det är det som bara de stora kompositörerna klarar av, det ramverk som får innehållet mellan start och mål att leva i alla färger, i Technicolor.

Och jag förstår att denna lag om alltings ingränsning ger möjligheten för innehållet, gäller för alla företag under solen. Början och slutet på våra liv, på ett stycke musik eller ett samtal, en känsla. Och de magiska minuterna däremellan.

Lägg örat mot marken och lyssna

Lägg örat mot marken och lyssna. Hör trycket när kaffet lämnar espressobryggaren genom de nålsmå hålen i silen, lyssna noga på flyplansmotorernas gång och klapprandet av hovar mot taigan från tusentals renar.

Lägg örat mot marken och lyssna, men döm inte. Ta in klangerna och låt de verka i dig. Oavsett om det är Kraftwerk, Grisey eller Beethoven, oavsett om det är Stefan Prins eller Rameau. Alla är de revolutionärer på sitt vis.

Lägg örat mot marken och lyssna. Och kom inte till mig sedan och säg att det inte är musik. Öppna dig. Och öppna dina öron.

Välkommen hem efter sommaren! Välkommen till en ny höst, en ny klang. Musiken som en förlängning av den ljudvärld vi lever i.