Den inflation med vilken konstnärliga upplevelser ibland beskrivs är slående. Allt är "episkt" och "fantastiskt" och "underbart", de stående ovationerna är garanterade och utgör till den självskrivna gemensamma bekräftelsen att det vi varit med om tillsammans är något alldeles särkilt.
Och det är det ju. Musik hör till det underbaraste, mest oförklarliga som finns här på jorden. Men varför inte fokusera på det stilla under som händer inom oss? Varför inte vänta tills konserten eller konstupplevlesen sjunkit in och reflekterats över, innan vi jublar ohämmat? Vilka differentieringar och känslolägen har vi kvar, när allt är självskrivet magiskt, episkt och förtjänar automatiska stående ovationer?
För mig består magin i att musiken är så djupt förankrad i vår oförklarliga komplexitet som människor. Den är inte Harry Potters verk, det finns inget trollpulver inblandat som transporterar oss till en annan värld. Den är ett filosofiskt-akustiskt-mänskligt fenomen som hjälper oss på vår resa djupare in i den befintliga världen, djupare in i oss själva.
Nästa gång när tonerna klingat ut och du sitter i salen: nöj dig med den varma efterkänslan. Att magin skapats för, av och med oss männsikor, gör den så mycket mer magisk.